From the monthly archives:

november 2009

Den här posten handlar inte om ehandel.

I fredags besökte jag flyktingförläggningen i Hököpinge i Vellinge kommun. Med mig hade jag två kassar fyllda med chokladkakor, coca cola och blommor. Jag ville hälsa flyktingbarnen välkomna till mitt land och höra om det finns något som jag kan göra för dem. Jag ville också på något sätt berätta för dem att Sverige inte är ett land av trångsynta, egoistiska rednecks utan att det finns många som känner för dem och som vill hjälpa dem.

Jag har tagit så oerhört illa vid mig av den senaste veckans debatt. Vellingebor och kommunledning protesterar mot att 30 hemlösa flyktingbarn ska inkvarteras i ett gammalt vandrarhem i Hököpinge i Vellinge kommun i väntan på att deras ärenden ska hanteras av migrationsverket. Jag kände hur tårarna sved i ögonen under bilresan ner mot Malmö. Det handlar om barn! Barn som flytt krig och elände. Barn som förlorat sina föräldrar, sina syskon sin släkt, ja allt. De har ingenstans att ta vägen och de har själva tagit sig hela vägen till Sverige under stora umbäranden för att få hjälp. Då sitter vi här med våra jävla fredagschips och 150 kanaler på TV:n och ändå inget att titta på och säger ”att vi vill inte ha dom här”. Det handlar om barn FÖR FAN! De är helt oskyldiga, de har inte gjort något ont, de har bara råkat bli födda på fel plats i fel tid. Hur kan det finnas människor i vårt land som kan förneka dem en utsträckt hand, vård, omsorg och en möjlighet att börja om livet. Att vi har en livlig debatt om flykting- och invandrarpolitik tycker jag är sunt, det måste vi ha. Den debatten handlar om hur vi som land ska förhålla oss till vuxna immigranter och flyktingar men nu pratar vi om barn. Den som tror att något barn frivilligt lämnar sin mamma och pappa, eller att en mamma eller pappa frivilligt skiljs från sitt barn för att dra till ett land långt hemifrån för att chilla lite och leva på socialen bör allvarligt fundera på att söka hjälp för sin bristande förmåga till empati.

Väl på plats i Hököpinge blev jag, efter en stunds väntan innan de väl förstod mitt ärende, insläppt på förläggningen. Jag fick inte träffa några av barnen, som kommit till förläggningen sent på kvällen innan av rädsla för massmedia och allmän uppståndelse, men väl personal från socialen i Malmö och några andra personer som jag tror var tolkar. Vi pratade länge om barnen, deras situation och om debatten om dem som uppstått. Människorna jag mötte var oerhört professionella samtidigt som de var vänliga och öppna, det kändes att de verkligen bryr sig om barnen på ett bra sätt. De berättade om barnens umbäranden och deras resor till Sverige. Kände än en gång hur det sved i ögonen när vi pratade om Vellingebornas protester, hur man vill stoppa dessa barn som smutsiga, sjuka, i trasiga kläder och med sönderbombade psyken anländer till vårt land. På en debattsida på nätet läste jag ett inlägg som sa att ”tänk om deras föräldrar kommer hit sen”. Är det verkligen det värsta som skulle kunna hända, att ett barn får förenas med sina föräldrar? Hur man någon ens tänka den tanken??

Personalen berättade att några Hököpingebor protesterat mot flyktingförläggningen med argumentet att ”var ska våra gäster bo, de brukar ju bo på vandrarhemmet när de hälsar på oss”. Mina tankar for till den moderata kommunalordföranden som drivit debatten och hetsat Vellingeborna till att protestera. Hur är han funtad? Det handlar om barn i nöd, inte om ”sociala flyktingar” om det nu finns några sådana. Har han inga egna barn? Fattade han inte att den här gången gick han för långt, när han stod i TV och sa att ”vi vill inte ha dom här”. Vellinge kommun har framgångsrikt ?! drivit en mycket restriktiv flyktingpolitik, läs noll flyktingar och väl vunnit en viss respekt, om än inte acceptans, för sin konsekventa ståndpunkt i frågan men den här gången sänkte han sin egen och sina partikamraters trovärdighet lika snabbt som Titanic. Som den socialdemokratiska oppositionsledaren i kommunen sa ”vi har inga Sverigedemokrater i den här kommunen för det behövs ju inte, vi har ju moderaterna” – ridå. Fredrik Reinfeldt övervägde nog allvarligt om han skulle skicka en likvidationspatrull till Vellinge den kvällen.

På frågan om det finns något som man kan göra för barnen svarade personalen på förläggningen att de behöver kläder. Deras egna kläder är ofta i mycket dåligt skick när de anländer till Sverige och inte anpassade för den svenska vintern. Så småningom får de pengar till kläder från migrationsverket men byråkratins kvarnar maler långsamt och vintern är redan här. Varma jackor, tröjor, mössor och vantar står högt upp på önskelistan. Barnen är i åldrarna 12-17 år, ofta ganska kortväxta och smala så det behövs framför allt kläder i storlek small och medium. Förutom kläder behöver de även tidsfördriv, gärna i form av olika brädspel. Jag lovade på stående fot att se om jag kan ordna fram lite kläder. På måndag ska jag kontakta mina leverantörer och se om de kan bidra med något. Om inte så kommer jag själva att köpa in kläder och skänka till barnen. Har du som läser detta något som du vill bidra med så ska jag med glädje förmedla ditt bidrag.  Jag bjuder fraktkostnaden via mitt företag Protecty Arbetskläder, läs mer här: Protecty

På vägen ut mötte jag en granne till förläggningen som kom i samma ärende som jag, för att hälsa barnen välkomna, så alla själar i byn och kommunen är inte förtappade. I bilen på vägen hem satt jag och reflekterade över mitt besök i Hököpinge, över mötet med personalen och mina tankar om barnen och deras situation. Vad är det för ett land jag lever i? Hur har det kunna bli så här? Hur kan man förneka ett barn kärlek och omsorg? Vem kramar barnen i Hököpinge och önskar dem god natt? Då kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka utan stannade bilen och grät.

Artikel i HD om hur flyktingbarn tar sig till Sverige:
http://hd.se/skane/2009/11/14/i-fem-dagar-laag-jag-inklaemd/

{ 3 comments }

Den här posten handlar inte om ehandel.

Arbetslöshet, eller rättare sagt vägen ut arbetslöshet kommer att bli en av valet 2010 års stora frågor. Alla partier säger sig ha den bästa lösningen på problemet och alla politiker (tom kommunisterna) säger sig numera värna om företagarna genom att vilja erbjuda allehanda kostnadssänkningar och förenklingar. Företagen är ju som bekant de som ska anställa de arbetslösa.
Problemet är att de flesta åtgärder och lättnader som presenteras gynnar främst stora företag, inte små. Småföretagen är motorn i Sveriges ekonomi. Sedan år 1990 har över 316 000 nya jobb skapats i småföretagen. Under samma period har färre än 30 000 nya jobb skapats i stora och medelstora företag samt offentlig sektor. Det är småföretagen som axlar ansvaret och skapar plats för dem som söker jobb.

Givetvis är frågor om arbetsgivaravgifter, arbetsmarknadsregler, skatter, löner etc. viktiga frågor även för en småföretagare men det är inte det i första hand det som avgör om man vågar anställa eller inte. De flesta småföretags vinster är mycket blygsamma. De flesta småföretagare sliter oerhört mycket för att få sin verksamhet att gå ihop men det är väldigt få som löpande kan plocka ut några större vinster ur sin verksamhet. Man lever ur hand i mun. Det man tjänar idag kan man förbruka idag men tjänar man inga pengar imorgon så kan man heller inte ha några kostnader imorgon, så flexibel och snabb måste man vara för att överleva som småföretagare.

Arbetsmarknaden i Sverige idag är dock allt annat än flexibel. Den bygger på ett förlegat system från tiden då Sverige var ett industrisamhälle, ett system där arbetsgivaren förväntas ta ansvar för arbetstagarens försörjning genom att arbetstagarna genererar vinst till arbetsgivaren. Det är inte ett delat ansvar, där man tillsammans kan dela på intäkter och utgifter, jo dela på intäkterna (vinsten) går men inte på utgifterna för det är arbetsgivarens ansvar. Arbetstagaren är ju alltid skyddad av ekonomiskt både av Facket och av Staten men om småföretagaren inte kan betala sina åtaganden står han där själv, och det kan det kosta honom både företaget och hus och hem om det vill sig illa. Behöver man som småföretagare anställa någon idag måste man alltså vara 100 % säker på att man tjänar pengar även imorgon annars kan det gå riktigt illa, och så ser verkligheten inte ut för de flesta. Därför avstår man hellre från att anställa någon och ”gnetar på själv ett tag till” även om man faktiskt rent ekonomiskt hade kunnat och rent praktiskt hade behövt anställa någon för att kunna utveckla sitt företag men man vågar helt enkelt inte ta risken. Att anställa någon är ett mycket stort beslut för en småföretagare och därför ofta ett beslut som man drar sig för in i det sista.

Problemet för unga arbetslösa, ja alla arbetslösa idag, är att de inte får in foten på arbetsplatserna. De får ingen praktik och ingen erfarenhet. De får ingen chans att komma in på arbetsplatserna och visa vad de går för, vad de kan tillföra företaget och hur de kan bidra till att företaget utvecklas för företagaren vågar inte anställa dem. Ju längre de arbetslösa går arbetslösa ju längre bort från en anställning kommer de, ingen vill ju anställa någon som inte har erfarenhet eller yrkeskunskap. Ju längre företagaren väntar med att anställa ju svårare blir det att få fart på företaget. Det är en ond spiral som är svår att bryta och som ingen vinner på. Alla skulle tjäna på att det var lättare och enklare för arbetsgivare och arbetstagare att påbörja och avsluta en ”affärsrelation”.

Det handlar inte om att avskaffa anställningstryggheten eller skrota LAS. Behåll arbetsmarknadsreglerna, avtal och regler som det är idag, det fungerar i stort sett bra. Det handlar istället om att förändra synen på relationen mellan en arbetsgivare och en arbetstagare och att utveckla nya ”anställningsformer”.

Ett sådant sätt vore att öka användningen av F-skattsedel. (F-skattsedel innebär att innehavaren själv ansvarar för att betala in sina skatter och avgifter till staten på utfört arbete jmf med A-skattsedel där det är arbetsgivaren som ansvarar för det å arbetstagarens vägnar). Vid användning av F-skattsedel mellan arbetsgivare och arbetstagare uppstår inget anställningsförhållande. Ingen part är bunden till den andre längre än vad som överenskommits. Företagarens åtaganden behöver således inte sträcka sig längre an vad han kan överblicka. Han har heller inte det ekonomiska eller administrativa ansvaret det innebär jmf med att fast anställa någon. Det blir därmed inte längre ett så stort och svårt beslut. Den arbetssökande kan enkelt hoppa in en eller två dagar på arbetsplats och på så sätt få in foten på företaget. När arbetet är slutfört skickar han helt enkelt en räkning på sitt arbete till företaget. Många kommer att få återvända nästa dag, nästa dag och nästa dag igen och på så sätt arbeta sig in i företaget.

Att arbeta med F-skattsedel handlar inte om att göra arbetstagaren till förbrukningsvara, en utbytbar resurs som kan kastas in eller ut som en som arbetsgivare behagar. Alla företag är beroende av duktiga och kompetenta medarbetare. Inget företag kommer vilja eller kunna riskera att en ”tillfälligt anställd” som visat framfötterna och bidrar till företagets utveckling plötsligt försvinner till en annan arbetsgivare. Därmed kommer många av dessa tillfälliga anställningar successivt att övergå till fast anställning med A-skattsedel som grund. Blir det ingen fast anställning så har den arbetssökande i alla fall fått arbetslivserfarenhet och yrkeskunskap, och bättre betalt för sitt arbete än om han hade stämplat. Arbetsgivaren har fått ett arbete utfört och en chans att lära känna den arbetssökande. Båda parter således har vunnit på överenskommelsen oavsett vad resultatet i slutändan blir.

Många belackare kommer att säga att förslaget är cyniskt, att det skulle skapa en hårdare arbetsmarknad som tvingar många människor att ständigt leva på tillfälliga anställningar och att alla människor inte skulle klara av att sköta om sina egna skatter eller att det skulle minska statens skatteintäkter. Allt handlar om hur man ser det, är glaset halvfullt eller halvtomt? Förslaget bygger på en tro på människan, en tro om att alla människor (både företagare och arbetstagare) vill arbeta och göra rätt för sig. Ingen vill vara arbetslös, vara utanför eller ligga samhället till last. Alla vill klara sig själva och alla vill ha en meningsfull sysselsättning. Alla människor som kan läsa och skriva, som kan betala sina räkningar och sköta sin privatekonomi kan skriva en faktura för utfört arbete och själv betala in sina skatter. F-skattsedeln kommer att bli något åtråvärt som man kommer att vara rädd om. Den som slarvar kommer att bli av med den och får istället gå tillbaka och ställa sig sist i kön på arbetsförmedlingen. Det här förslaget handlar inte om de människorna, för dem krävs andra åtgärder. Kristider kräver radikala lösningar och mod att pröva nya vägar. Att kämpa för att bibehålla och konservera arbetsmarknadslösningar som konstruerades och utvecklades för ett samhälle som det såg ut för 100 år sedan kommer inte att lösa dagens problem.

Politikerna borde således satsa mer på att underlätta för arbetsgivare och arbetstagare att mötas och ingå avtal, avtal som gynnar båda parter och hela samhället, än att stirra sig blinda på att lansera populistiska förslag om lägre skatter och ”enklare” arbetsmarknadsregler. Det är dags för en förändring av samhällets syn på vad en anställning är. Det är dags att ge alla människor en F-skattsedel!
Läs mer om F-skatt på Skatteverkets hemsida: http://tinyurl.com/yaxk6he

{ 1 comment }

Hur kan man som finansanalytiker göra felbedömningar på 10 miljarder och ändå få behålla både jobb och heder? Analytikerna förutspådde en förlust för Toyota på 6 Mdr i Q3 men det blev en vinst på 4 Mdr. Hur är det möjligt? Hur kass får man vara på sitt jobb? Någonting är fel i samhället och det är du och jag som betalar för det…

Läs mer här: Toyota överraskar analytikerna

 

Läs gärna mina bloggposter om ehandel.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

{ 0 comments }