From the monthly archives:

januari 2010

Utvecklingen av sociala medier är den största demokratiska revolutionen sen Berlinmuren föll. Hur påverkar sociala medier konsumentbeteendet och förutsättningarna för framgångsrik e-handel?

Glöm inte vrida på skärmen för det gjorde jag :)

{ 0 comments }

Den här posten handlar inte om ehandel.

Ända sedan tidigt i höstas har de rödgröna försökt hamra in att regeringens skattesänkningar är orättvisa. Den första gemensamma rapport som de publicerade hette ”Högerpolitiken klyver Sverige” och visade att ”ju högre inkomst du har haft från början, desto mer har du gynnats av regeringens skattesänkningar”. Den tionde decilen, alltså de 10 procent av skattebetalarna som har högst inkomster, har fått nästan 25 procent av skattesänkningarna. ”Man får utgå från att de vill sänka skatterna mest för den rikaste tiondelen, så att de får större inkomst förstärkningar än 60 procent av befolkningen får tillsammans”, sa Mona Sahlin i sitt inledningstal till S-kongressen.

Men vilka är dessa 10 procent, och hur mycket betalar de i skatt? Den tiondel som har fått 23,6 procent av regeringens skattesänkningar betalar trots sänkningen 33 procent av de samlade inkomstskatterna. Den tiondel som tjänar minst har fått 2,4 procent av skattesänkningarna, men betalar bara 1 procent av skatten. Det skulle kunna kallas en utjämnande politik.

Bara den som betalar skatt kan få skattesänkningar. Stora skattesänkningar kan bara gå till dem som betalar mycket skatt. De 10 procent som tjänar mest betalar ojämförligt mest skatt – faktiskt mer än vad de 60% som tjänar minst betalar tillsammans. Att den fjärdedel som tjänar minst bara har fått drygt 6 procent av skattesänkningarna är inte så upprörande om man vet att de – efter skattesänkningarna – bara betalar just så stor del av skatterna. Och att gruppen knappast rymmer några heltidsarbetare. Att den fjärdedel som tjänar mest har fått nästan hälften av skattesänkningarna är inte heller uppseendeväckande när man vet hur mycket skatt de betalar.

”Varje arbetad timme bidrar till välfärdens finansiering”, betonade Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros i går. Hur stor är lusten att arbeta en timme till för alla dem som inte ens får behålla hälften av extrainkomsten? I den rödgröna världen står det still, ingen rör sig mellan decilerna. I verkligheten är det sällan någon stannar i den lägsta decilen; där finns de som jobbar extra vid sidan av studierna och kanske hamnar i högsta decilen några år senare. Det är den rörligheten som måste eftersträvas. Jobbskatteavdraget är ett sätt att göra det mer lönsamt att arbeta. Sänkt marginalskatt skulle göra det lönsamt även att jobba den där extra timmen som har betydelse för välfärden.

För att säkra välfärdens finansiering skulle vi behöva lägre marginalskatter – inte högre. Och bättre utbildningspremie – inte sämre. Svenska inkomster är extremt sammanpressade. Att klämma åt höginkomsttagare – eller ”rika” – kan aldrig ge mycket pengar. Det är symbolskatter som kostar mer än de berikar statskassan.

Det är riksdagens utredningstjänst som har gjort beräkningarna åt de rödgröna. Från samma material kommer DI:s siffror.

Hela detta inlägg är ett direkt citat från Di LEDARE FREDAG 30/10-2009. Jag har dock tagit mig friheten att korta ned och ändra lite i texten.

{ 1 comment }

Den här posten handlar inte om ehandel.

Här i Indien kostar en rakning med kniv 5 kr och en person som läst 12 år i skola tjänar som servitör 500 kr i månaden. Det finns över 800 miljoner indier som inget hellre vill än att jobba och tjäna pengar. Hur ska vi i Sverige och resten av Västvärlden kunna konkurrera på de villkoren? Inte undra på att Sverige håller på att gå under när företagen flyttar ut för att facket hänger kvar i LAS, kräver en höjning av löner och utbyggt socialförsäkringsskydd (minimilönen i Sverige idag är ca 108 kr, i Indien ca 16 kr)

När man befinner sig utanför Sveriges gränser kan man inte låta bli att slås av hur snett vårt samhälle har hamnat. Efter kriget och fram tom 70-talet var Sverige ett föregångsland. Vi skapade arbeten, bostader och välfärd åt alla. Sen kom 80-talet, pengarna strömmande in och alla började konsumera mer än någonsin. Man började stämpla istället för att söka jobb, man stack på semester och var sjukskriven samtidigt, man fuskade med bostadsbidragen, en del tom jobbade, stämplade och var sjukskrivna samtidigt. Pengarna betaldes ut och ingen ställde frågor, alla blev vi parasiter som lät någon annan betala. Framgången växte oss över huvudet och det blev ett naturligt sätt att leva, att inte behöva ta ansvar utan ständigt förlita oss på att farbror staten tar hand om oss.
Vi har nu haft det så bra nu så länge att vi har glömt bort vad hårt arbete innebär, vilket ansvar varje människa har för sin egen  (och sin familjs) försörjning och lycka. Folk klagar på att de får för lite pengar när de är arbetslösa, de vill inte flytta för att få ett jobb, de vill att någon annan ska fixa allt samtidigt som de köper en ny platt Tv på avbetalning och planerar sin nästa inköpsresa till Ullared. Socialismens trygga famn har blivit vår största fiende…
I globaliseringens tider måste vi sluta diskutera våra interna förhållanden (inom Sverige) och börja fokusera på konkurrensen utifrån. När hörde vi senast en fackpamp eller en politiker argumentera för hur vi ska klara konkurrensen med Kina och Indien? För vare sig vi vill eller inte så är det dem och inte andra europeiska länder som vi ska konkurrera med, nu och i framtiden.Visst, man uttrycker sig i svepande termer om hotet  från låglöneländerna i Asien men det är ingen som vågar säga som det är; vi är för lata och bekväma och det kommer att krävas stora uppoffringar för att komma i kapp igen, för i det det perspektivet blir diskussionen om en höjning av a-kassan eller minilöner rätt lågt prioriterad  och ingen vill ju tappa väljare eller medlemstöd.
Nu är det back to basic som gäller, kavla upp ärmarna och börja jobba. Ge människor ansvar för sitt eget liv och sina egna pengar. Tvinga männskor att ta ansvar för sitt eget liv genom att begränsa skyddsnätet. Givetvis ska vi ha ett socialförsäkringssystem som tar hand och gamla, sjuka, handikappade och barn precis som man har i alla länder, även här i Indien men vi måste sänka nivåerna och utflödet av skattepengar ur statskassan, skattepengar som istället kan användas för att stimulera företagande och nya jobb. Ingen i Sverige kommer att svälta hjäl för att vi sänker a-kassan  eller lönerna. ”Hungriga vargar jagar bäst” och därför kommer den hungrige att börja söka sig en försörjning eller be sin familj om hjälp. Man får bara istället sluta avbetala på sin platt-TV, ställa in resan till Ullared och ta ett skitjobb som diskare 20 mil hemifrån för att kunna betala sin hyra trots att man tex är utbildad ekonom eller något liknande.
Va, är det ett sådant samhälle som vi ska ha i Sverige undrar nu någon. Sorry to say men det är så det kommer att bli, vare sig vi vill eller inte. Det finns 800 miljoner Indier som vill göra ditt jobb för halva lönen. Hur ska vi kunna konkurrera med dem?

Socialismens trygga famn har blivit vår största fiende!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

{ 5 comments }